laaisb

Jag drömmer, om nätterna, jag drömmer, drömmar. Jag låter er ta del av några: 

V.ä.n.n.e.r
Alla i  F.R.I.E.N.D.S-gänget är hemma hos mig, i mitt hus, där jag bor. Vi sitter i mitt tv-rum. Rummet har bruna väggar och det finns två svarta skinnsoffor, en svart fåtölj, svart bord och ja ni vet..tv, gardiner och så, Trägolv.
Vi sitter och dricker öl och umgås, pratar och skrattar. De pratar svenska, och jag kallar dem deras riktiga namn. De är sig själva, alltså inte karaktärerna i serien. Vi dricker öl ur bruna glasflaskor och upptäcker att skummet av ölen är inte skum, utan smör. Vi pratar om det och petar i smöret. Ett smörkrig börjar mellan mig och Matt (Joey). Vi kastar smör på varann och springer omkring på undervåningen. Eller, det är mest jag som kastar på honom, jag hinner undan ganska bra.
Det är två öppningar till mitt kök så man kan liksom, springa runt, runt. Och där börjar Matt och Lisa (Phoebe) springa efter mig. Runt, runt. Vi har alla våra ölflaskor i handen, och det kommer bara mer sku..smör från öppningen. Jag smiter till slut upp i trappen, mot övervåningen, springer in i min äldsta brors gamla rum och ställer mig på en soffa, bakom dörren, så jag kan kika över dörren. Jag har flaskan i ena handen och min smörklick redo i den andra. Jag väntar...Hör att någon är på väg upp för trappen. Steg närmar sig och David (Ross) dyker upp i dörröppningen. Vi ser varandra samtidigt och vi skriker exakt likadant, exakt samtidigt, ett ljust "AAAH!" och kastar smöret mot varandra. Han missar, jag träffar. Han får en stor smörklick på sin mörkblåa, v-ringade bomullströja. Jag får ett skrattanfall samtidigt som han försvinner iväg och in på badrummet. Jag blir orolig att han blev ledsen, och går efter, men fortfarande skrattandes. Han står i badrummet och tvättar av smöret när jag kommer in och försöker få fram ord mitt i allt skratt. Han skrattar också nu. Jag andas fram: "Det.... roligaste... var ju....att... vi sa...AAAH!, exakt....likadant!" Han svarar "Jaaa" och skrattar han också.
Väldigt trevligt!

Detta drömdes här om natten
Vi klämmer även in bilder jag och min kamera tog här om dagen:


Det är löv i Svinbäcksskogen.


Här ni, får ni en gammal dröm att förtära. Hoppas ni tycker den är lika cool som jag tycker.
Den här skriven i dåtid, tydligen. Men det hör inte hit. Njut:

Voldemorts gåta
Det var ett gigantiskt stort fält. Otroligt färgglatt. Det växte olika sorters växter som bildade fyrkanter. Ett fält var orange och gult med röda blommor. Ett var ljusgrönt med mörkgröna runda växter av något slag. Andra var helt gula, helt röda eller helt gröna. Jag var en pojke, tillsammans med en annan pojke, som svävade över det här fältet. Vi var upplyfta lite över marken. Och så sprang vi, fast svävade. Vi tog oss fram jättefort. Min kompis visste precis vad varje ruta av växter hette och vad det var för växter, vad de innebar och vad det kunde finnas för djur där. Exempelvis på det gröna fältet fanns det paddor. Jag äcklades av det men när jag väl skuttade över det här fältet gjorde det inget att det kunde finnas paddor där. De gjorde inte en fluga förnär och de var inte äckliga alls. Allt var bara underbart.

Sen efter ett tag kom vi in i ett gigantiskt stort vitt rum. Högt i tak, brett och man kollade man framåt kunde man inte se någon ände. Det var som en otroligt stor och lång korridor. Väggarna var inte riktigt vita, de skimrade lite i silver.

Vi fick på något vis reda på att vi hade ett uppdrag att utföra. Och vi visste precis hur det gick till för det var som i slutet på alla Harry Potter böckerna – man skulle lista ut en gåta på ett papper som såg ut som en tipspromenadsfråga. Så är det i slutet på alla Harry Potter böckerna, det vet vi alla. Ja, i alla fall i drömmen. Det var även Voldemort som hade gjort gåtan själv.  

För att ta sig till denna lapp – som satt längst ner i korridoren – var man tvungen att ta sig förbi massa läskiga monster på vägen. Och det är nu hela drömmen blir som ett tv-spel. Ungefär på samma vis som i början, fast lite mer som om vi åkte skridskor, svävade vi, sicksack mellan alla faror i korridoren. Jag kom fram till något ställe där jag på något vis fick reda på en del av Voldemorts gåta. Jag trodde då att jag hade löst en stor del av gåtan och var mycket nöjd. Men vi fortsatte detta tv-spel mot lappen där gåtan stod.

Jag såg delvis från ögonen på pojken och delvis snett uppifrån. Jag/pojken hade en röd tröja och gröna byxor, mörkt hår även. Jaja, jag/pojken… jag säger jag, fick göra om den här banan gång på gång för på något ställe failade jag varje gång. Till slut kunde jag den så bra så jag pratade med i röster som sa saker på vissa ställen. En stor röd och vit typ gosedjursbjörn fast gjord av gelé eller något, sa alltid något i stil med: ”Nu är det ute med dig” Fast det var det inte. Moahaha. Jag tog mig fram så fint och smidigt och till slut kom jag fram till denna tipspromenadslapp som skulle föreställa den onde Lord Voldemorts gåta. Där stod min kompis, som antagligen följt mig hela vägen, men som på något sätt ändå kommit dit innan mig. Vi kollade på lappen och såg en bild på Darin med runda glasögon (som Harry Potters), fast dessa var solglasögon.
”Aah jag visste att det var något med Darin” sa jag.
Bilden var svartvit och såg ut att vara en dålig utskrift. Någon hade kladdat dit massa tecken och symboler på bilden och runt om den där det var vitt papper. Det måste ju varit Voldemort. Min kompis stod och läste vad som stod bredvid bilden, alltså själva gåtan. Jag tyckte det var så mycket text att jag inte orkade läsa och dessutom var jag så besviken för att jag trott att jag redan i princip klarat hela uppgiften. Då hörde jag en skrovlig skånsk röst bakom mig:
”Ni har en lång väg kvar att vandra. Ännu finns det mycket kvar att uträtta.”
Vi vände oss om och såg en grön-gul gammal man klädd i någon färg som känns som den inte finns. Trä-gul-silver-guld-glänsande kappa, som hade gröna sömmar. Han hade svart och grått hår och ett ansikte som såg ut som om det hade smält. Han gav oss en lösnäsa.
Sen väckte min katt mig.


Mer löv. Sov gott